Börjar misstänka att oturen bosatt sig i min bakficka...eller möjligtvis i källaren...

Jag lägger timmar på att vänta och vänta.
Men jag vet inte vad jag väntar på.
Öppnar facebook, bläddrar.
Öppnar twitter, bläddrar.
Öppnar qruiser, bläddrar.
Väntar på något men vet inte vad.
Det enda jag inte öppnar är mailen.
Den ger mig ångest, den ställer krav.
Men jag fortsätter att vänta på det där, fortsätter att bläddra.
Kanske jag kommer att veta vad jag väntat på när jag ser det....

I ärlighetens namn börjar jag faktiskt att tröttna på ensamheten.
Den har inte stört mig förrut men nu på senare tid har jag börjat känna mer och mer att jag inte riktigt är nöjd med
mitt eget sällskap. Jag vill ha någon brevid mig i soffan...och då inte katten
eller hunden ;)

Jag vill bli kär. Känna pirret och lusten.
Är det sommaren måntro??

I bland möter man en människa vars uppenbarelse får en att dra efter andan.
Så vacker!
Älskar varje gång det händer.
Det får mig att känna att jag lever.
Alla dessa vackra människor. Har dom en aning om sin skönhet?
Kanske är det en dag som dom känner sig så där grå och tråkiga som jag slås av just deras skönhet...
Kanske vet dom inte om sin skönhet, kanske har dom aldrig fått höra "Du är vacker"
Jag talar inte om fotomodells människor utan människor som är vackra i sin vardaglighet, i det enkla. Vackra för att dom är äkta, orörda.
Det enkla är vackert.
Ett oborstat rufs.
T-shirt.
Jeans
Eller en hastigt uppsatt hästsvans...

Vill känna det där pirret, den där förväntansfulla känslan, värmen....
Jag vill känna allt det där man känner när någon väckt det där lite extra vid en...väckt pirret till liv...

Trivs egentligen bra med att vara singel. Känner att jag har tid att vänta.Men i bland saknar jag närhet så att det gör ont, smärtar ända in i själen.
Men för att få närhet måste man ha någon vid sig. Män är ju inte svårt att hitta. Men... vill jag ha en man????