Helgen som skulle bli så bra.

Jag skulle ha fixat för advent, strö upp hästarnas lösdrift, hänga upp mat till fåglarna, baka med barnen.

Ja, en helg med fix.

Det enda som hänt är att det kryper i kroppen och inget blir gjort.

Känner mig irriterad och trött, inget känns roligt och orken vill inte infinna sig.

Strödde upp lösdriften lite så där lagom för dagen, hoppas orka strö mer i dag. Testade att kandera äpplen men det gick åt skogen, lagen ville inte stelna. Gjorde lite kolapopcorn, dom blev ganska bra, barnen tyckte om det men jag brände mig som attan på kastrullen. Ingenting gick lätt i går. Hmfr!

I dag har jag lyckats hänga upp maten till fåglarna.

På tal om fåglar! I morse kom det helt plötsligt en talgoxe flygades, INOMHUS! Ingen av oss förstår hur den kom in här. Vi lyckades få ut den genom ett fönster och barnen var överlyckliga över vårt lilla finbesök :)

I kväll ska vi ha lite adventsfika. Mina föräldrar kommer förbi. Har köpt glögg, julmust och pepparkakor. Hoppas jag kan få i hop en sockerkaka med, hade velat ha en med saffranssmak, men glömde naturligtvis att köpa saffran i går, som sagt ingenting gick lätt i går.

Det mest possitiva med denna helg är att minstingens pappa har låtit oss vara i fred, inte ett enda mess.

Undrar om det betyder att han är nykter eller alldeles för full för att klara av att skriv.

Eller jo, han ringde i går, men jag lät minstingen svara.

Kändes märkligt att höra henne prata med han. Hon lät inte så intresserad, mer irriterad faktiskt och hon blev arg när han inte vill lyssna på att hon inte ville prata mer.

Vad sa han egentligen till henne?

Hon har inte träffat sin pappa på över en vecka och blir irriterad av att prata med han.

Borde hon inte ha massor att prata om?

Hade räknat med att hon skulle börja sakna sin pappa.

Men, nej.

Vad säger det om deras relation?

Kanske inte betyder något alls, hon är ju bara fyra, och har fullt upp med sitt så hon kanske  inte tänker så.

Men jag har tankarna och jag undrar vad det betyder.

Nej, nu är det dags att fixa lite mat åt barnen.

Får bli någon enkel pasta, just lunch-rätter är inte min starka sida.

Och pasta är ju gott! :)

//

I dag har jag varit på kurs hela dagen. Ytterst intressant med kosignaler och hur mycket dom visar oss om man bara väljer att se...

Mycket lärorik och intressant dag :)

Att komma ut och träffa människor är en stor bit för mig i mitt tillfrisknande. Tycker det är jobbigt eftersom jag vet att det går mycket rykten om exet och gården. Dom allra flesta är nog kloka nog att förstå att jag inte finns med i den bilden längre, att jag försvann ur bilden innnan det blev katastrof, men det är ändock jobbigt.

Är hela tiden rädd att behöva svara på frågor, frågor jag inte riktigt vet hur jag ska besvara. Mina svar är nog inte alltid så rosenröda...eller spännande som många vill att det ska vara.

Han har börjat hota med att bränna mina saker och sälja dom på tradera o.s.v Men jag får inte hämta dom om han inte får pengar som han tycker att jag är skylldig han...

Har kontaktat polis för att höra om det är någon ide att anmäla. Hm, det var många om i svaret... Så frågan är om det verkligen är någon ide, om det är värt besväret. Men fick i alla fall tips om en polis som är duktig på dessa frågor och kunde besvara mina frågor bättre. Ska ringa henne i morgon.

Hoppas hon kan vägleda mig.

Måste få ett stopp på detta.

Kan ju inte få magknip så fort telefonen låter, jag kan inte leva så.

Och byta nummer är inte aktuellt det heller, då jag har mitt företag och det är en stor process att byta nummer och få ut det till allt och alla som jag vill ska ha det.

Advokaten som ska företräda mig i processen om LVU på minstingen ringde i dag. Skönt att få kontakt med honom. Nu vet han hur det ligger till i dagsläget. Att hon bor vid mig, att soc placerat henne här, och att han gick med på det frivilligt tillfälligt.

Så advokaten vill nu att vi ska ha ett möte med soc så att han blir lite mer uppdaterad om deras utredning och hur dom tänker.

Ska ringa soc i morgon.

Nej, nu ska jag ta och ägna lite tid åt barnen.

Dom behöver det.

//C

Har haft det sååå bra i stockholm!

Träffat två av mina syskon, myst på kaffe, handlat julklappar och födelsedagspresent och varit på IKEA.

Att få komma i från och se något annat behövde jag verkligen.

Bara att kunna sitta ner och ta det lugnt utan att känslan av katastrof hela tiden kryper inför skinnet är ju hur skönt som helst.

Lyx.

Visst han har messat under helgen och velat "låna" dottern. Men jag har inte svarat på sms:en. Svarar jag så triggar jag bara till att han ska lägga i en växel till och det vill jag inte. Räcker gott som det är.

Spelar ju ändå ingen roll vad jag svarar eller hur saklig jag än är. Han går igång på ALLT.

Men att komma hem var som att kliva rakt in i kriget på en gång.

Konstigt med tanke på att han inte ens vetat att jag varit i väg.

Men mest troligt beror det på att han varit på möte på soc i dag och vill väl på något sätt övertyga sig själv om att han inte är så hemsk som han är, eller nåt i den stilen.

Sen tror inte jag att han fattat att det faktiskt är soc som sagt till mig att han inte får ha dottern, han tror att det är något jag bara gör, utan grund. Eller så vill han inte inse hur läget egentligen ligger till, inte vill lyssna på det örat.

Ingenting verkar logiskt. Och jag känner mig så väldigt osäker och utelämnad.

Vet inte vem jag kan lita på eller vem jag vågar lyssna på.

Vem kan jag prata med, i förtroende?

Min kontakt på ADR? Hon går på semester i slutet av denna vecka...

Önskar verkligen jag kunde se in i framtiden för att se om det verkligen är värt att kämpa...

En tanke i taget,

ett steg i taget,

en dag i taget.

Hur länge orkar man leva så?

//

Tänk vad tiden kan gå sakta. Att sitta på båten mellan ön och fastlandet allt annat än charmigt. Tog i alla fall mod till mig att köpa mat ombord, lax och potatismos. Döm om min förvåning när det visade sig att det faktiskt smakade bra :) Så mätt är jag. Titta och tjuvlyssna på människor runt omkring är faktiskt ganska roligt. Som damen som vände på huvudet och slog pannan i en pelare. Haha! Roande :) Eller herrn som va så irriterad på att kassörskan inte hört vad han sagt. Har du inte större bekymmer i livet? Good 4 you! Ja, lite finns det att roa sig med minsann :) Men nu vill jag va framme, en och en halv timme räcker. Men i två timmar till får jag snällt sitta här och fundera över alla dessa människor :)

Inte ett enda sms från han sedan soc pratat med han, skönt.

Men jag hoppar fortfarande högt varje gång telefonen piper eller ringer.

Hoppas det fortsätter att vara så här lugnt.

Det kryper i hela kroppen och klumpen i magen har inte försvunnit. 

Varför?

Just nu har jag ju inget att oroa mig för.

Men stressen ligger kvar i varje millimeter av min kropp.

Hoppas detta försvinner nu i helgen.

Ska åka till mina syskon i Stockholm och ta en välbehövlig andningspaus.

Hämta andan och lugna ner mig lite, få ordning på tankarna för att sedan kunna komma hem lite piggare, lite starkare, lite lugnare och mycket stabilare :)

Jag saknar mina syskon vansinnigt mycket. Men ändå är det inte så länge sedan vi träffades. En och en halv månad sedan ungefär. Inte jättelång tid.

Men jag saknar dom, varje dag.

Allt är klart för avresa förutom att jag själv inte duchat än. Har dessutom glömt hyveln hemma i huset och mina föräldrar har ju inget sånt. Så det får bli en halv renovering av kroppen innan avfärd. Klarar mig nog. Finns säkert gott om hyvlar i huvudstaden :)

Nej, in i duchen, ögona böj!!

//

Lill-tjejen är trygg. För ett par dagar i alla fall.

Han fick göra valet i dag om han gick med på att frivilligt låta henne bo vid mig under utredningen men han gick även med på att komma in på möte på soc på måndag.

Egentligen har jag inte något att vara orolig över.

Jag lever ett vanligt liv som ensamstående mamma.

Jobbar, lagar mat, tvättar, umgås med barnen, sköter hästar och hund.

Svenssonliv.

Jag dricker inte.

Festar inte.

Men jag älskar att ut och träffa folk och visst, vill man kan man ju misstolka det.

Men å andra sidan. Vem är inte ute och träffar andra i bland?

Det som oroar mig mest nu är hans drickande.

Jag vet att jag inte ska lägga energi på det men det är svårt att låta bli.

Jag hoppas ju att detta ska bli en väckarklocka för han.

En klocka som väcker lusten och viljan att ta tag i sitt drickande och börja arbeta med sitt dåliga mående.

Den nyktra mannen är ingen dålig människa, han är en varm och humoristisk man.

Så tråkigt att han blivit dränkt i spriten.

På något sätt har hoppet om ett bra slut på denna tråkiga historia tänts...

//

Klockan är inte mycket men redan har jag hunnit med att få fyra sms och två samtal.

Har inte svarat på något av det men magen känns som en stor klump.

Inge jobb i dag då jag inte vågar lämna hemmet och äldsta dottern är hemma på grund ut av illamående.

Jag tror att hon mest egentligen är orolig på grund av det som händer, hon går säkert runt med den där stora klumpen i magen hon med. Så jag låter henne vara hemma med mig i dag så att hon får se att jag klarar mig.

Stackarn.

Hon är bara barnet men känner att hon vill se vad som händer med mamma.

Jag är orolig för hur dagen ska bli.

Önskar att man kunde spola tiden framåt så att det var kväll och jag sedan visste hur dagen blivit.

Hoppas att han bara kör det här racet nu på morgonen och sen hittar något annat att göra så att jag får vara i fred.

Att bara sitta här och vänta på att något ska hända känns hopplöst!

Ska försöka ta tag i tvätten och packa lite så att allt är färdigt inför morgondagen och stockholmsresan.

Några dagar i frihet!

//

Jag skulle behöva gå och lägga mig och sova.

Men tankarna flyger och far och jag kan inte riktigt varva ner.

Väntar bara på morgondagen och vet inte vad som händer.

Vet inte om jag orkar jobba men känner att jag behöver göra det för ekonomin.

Men vågar jag lämna hemmet tomt?

Tänk om han börjar göra som förra året och släpper ut hästarna, förstör staket och annat?

Allt ställs på sin spets när man har med en beroende att göra. dom går inte att förutse.

Dom verkar handla impulsivt och inte riktigt förstå vad dom egentligen utsätter andra för.

Jag tänker också på hur jag ska förklara för lill-tjejen när hon börjar fråga om pappa.

Hur förklarar man för en 4-åring att pappa dricker så mycket alkohol att han inte kan vara pappa just nu, att han inte klarar av att ta det ansvaret för att hon ska må bra och få det hon behöver?

Hur blir han mot mig när det går upp för honom att han inte bara supit bort mig, våran kärlek, sin gård, sin ekonomi och nu sin dotter?

Vad händer då?

Jag är inte helt säker på att jag vill sitta på det här tåget.

Men jag kan inget annat göra än att sitta kvar och göra så gott jag kan, hoppas på att säkerhetsbältena håller och att färden tar slut innan mina krafter gör det....

Bara han kunde sluta att skicka sms och ringa. Då hade jag i alla fall inte behövt att vara rädd för min egen telefon.

Hoppas allt detta upphör snart!

För mig är det sen kväll och sovdags.

Jag vill sova.

Men kan inte.....