Lugnet lägger sig i samma takt som kvällens och nattens mörker.
Det är skönt.
Jag gillar att leva i skydd av mörkret.
Har krupit ner i soffhörnet och försöker att sätta tankar och känslor på paus.
Att försöka duger, tänker inte sätta kravet på mig att jag måste. Det skulle bara öka risken för misslyckande och ett misslyckande hjälper inte mig så... jag ger det ett försök och hoppas på bästa resultat :-)

Jag är nog en ganska deprimerande och tragiskt person...
Som man bäddar får man ligga...
5 års förhållande och hittills 2 års terapi som följd...
Kommer jag någonsin att bli hel???

Dagens arbete är avklarat. Har landat i soffan framför tv:n..
Jag hoppas kunna varva ner så att jag kan få somna lugnt.
Känner mig stressad över att jag ska jobba i morgon, två pass.
Orkar inte. Vill inte.
Vill bara sova och få ro i själen.
Men jag kommer kliva upp i morgon, åka och jobba, le och prata glatt.
Denna ständiga glada kostym... Så falsk.

Jag vill skratta, jag vill le.
Jag vill se allt det vackra och glädjas med det.
Men jag känner mig tung, mitt sinne är tugnt.
Kanske har jag fastnat i en dålig spiral.
Hur tar jag mig ur den?
Vill inte vara tungsint.
Vill vara lätt och glädjas åt allt det vackra....

Klockan är mycket. Borde sova men kan inte. Det kryper i kroppen och lugnet vill inte riktigt infinna sig.
Varva ner
Varva ner
Svår uppgift.
Klockan ringer 03:45
Och jag är ännu vaken.
Lyssnar till vindens och regnets ljud utför mitt fönster.
Och jag är ännu vaken.
Sooov, snälla, sov....

Hon är den vackraste jag någonsin sett, hennes skrivna ord är mjuka som bomull.
Har aldrig fått träffa eller höra henne.
Det gör ont.
Men hon finns där i mina tankar...
Och en dag kanske jag får se verkligheten...

Blev inte något klokare av samtalet, ingen befriande känsla som infann sig.
Men mycket blev sorterat och jag fick se mina tankar och känslor utifrån, det hjälper. Ger en sort känsla av att situationen i alla fall är greppbar.

När jag lämnade alkoholisten bakom mig den där dagen hade jag aldrig kunna drömma om att vägen tillbaka till mig själv skulle bli så lång och krokig.
Mina krafter börjar tryta och jag vet inte hur jag ska orka, kan heller inte förstå hur jag ska göra eller tänka för att orka framåt.
Tiden får visa vägen....

Sitter i bilen och väntar på att tiden ska gå, 5 minuter.
Ska på adr och tömma skallen. Tröttheten fyller hela min kropp, som alltid inför dessa samtal.
Kanske låter som något negativt, och tro mig, det känns inte som något positivt men jag tror att det är det. Jag tror att det ger en fingervisning om hur trött jag egentligen är...hela tiden.
Men att det bara är vid just dessa tillfällen jag faktiskt tillåter mig att känna detta...
Och nu har det 5 minuterna gått. Dags att gå in och börja tömningen...