Redan när jag vaknade i morse hade jag sms från han...

Läste det bara med ena ögat då dom flesta sms ser likadana ut.

Vid nio kom han och knackade på dörren, jag låg kvar i min säng. Vill inte släppa in han.

Tyvärr hade min son missat att jag sagt till dom om att stanna på övervåningen om det knackade, så han gick ner när han hörde knackningarna och att hunden började skälla...

Han såg min son.

Drog sina egna slutsatser om varför barnen var hemma...

Så det tog inte lång stund innan soc ringde och frågade var jag var och varför barnen va hemma.

Studiedag.

Han hade fått någon att ringa in en anmälan om att min 8-åriga son (?? han är 10) var inlåst hemma med hunden och att ingen kunde få tag på han eller mig...

Ska man skratta eller gråta??

Hela dagen har han kämpar för att få mig och tro att soc sagt till han att jag inte får ha vår gemensamma dotter och att han bara är snäll som inte tar till drastiska åtgärder för att hämta henne...

Han fattar inte att jag och soc har kontakt och att dom förbjudit mig att låta han ha henne.

I morgon läggs det en åtgärd på han (kommer inte i håg vad det heter) som förbjuder han att ha sin dotter.

Han har under dagen visat att han är allt annat än en stabil förälder.

Sorgligt vad alkohol kan göra med en människa.

En gång va han verkligen den bästa :(

Känner mig hyperstressad och får ingen ro i kroppen.

Hade velat skriva så mycket mer om denna dag men känner att allt snurrar så vansinnigt just nu att jag inte klarar av att forma allt i ord.

Livet känns inte verkligt.

När slutar denna obegripliga film?

Längtar till helgen då jag ska få komma i från lite och träffa mina syskon. Gå och julhandla lite i huvudstaden och veta att jag är på tryggt avstånd från han och att vår dotter har det bra vid mommo och moffa.

Äldsta barnen och deras pappa ska bo här och ta hand om djuren och passa huse.

Det blir bra. I helgen.

//

Funderar på att polisanmäla alla sms. Stalkinglagen finns ju att luta sig emot. Men litar jag så pass på sveriges lag & rätt att jag orkar gå igenom en sådan process?

Det tar ju trots allt en hel del energi och jag tycker att man borde kunna lösa det på annat sätt.

Men att be han sluta fungerar inte. Har bett han flertalet gånger men han bara ignorerar och fortsätter i sitt spår. Att klaga på allt han kan komma på vad gäller lill-tjejen.

Just nu är det vantar på dagis som är hans stora problem.

Det finns vantar på daagis jag lämnade kvar ett par där i fredags. Tror mest att han inte orkar öppna ögonen och se att dom ligger där eller väljer han att inte se...

Men å andra sidan så hade dom ändå varit fel om han sett dom...

Så vad kan man säga?

Hur man än vänder sig har man arslet bak!

Han hittar snart något annat att klaga på och terrorisera mig för...

Är så trött på alla sms.

Han lämnarmig inte i fred och jag känner mig jättestressad. Blir irriterad bara telefonen piper.

Kanske borde jag polisanmäla.

Men vad tjänar det till?

Min erfarenhet säger mig att det inte hjälper.

Det enda det medför är mer bråk och jobbiga känslor och så får man inte ut något av det i slutändan.

Sms:en är inga hotfulla eller så.

Det går nog mer ut på att psyka mig och försöka trigga igång mig.

Men jag har bestämt mig för att inte falla i den fällan.

Svarar inte på ett enda sms.

Det gör honom vansinnig.

Men vad annat kan jag göra.

Svarar jag på ett sms så får han genast anledning till att skicka tio till.

Det upphör inte för att jag svarar eller ber han sluta terrorisera mig.

Psykopat.

Förstår inte vad han är ute efter.

Tror han att jag ska vilja ha han tillbaka om han bara är tillräckligt elak?

När jag flydde från honom så gjorde jag det för att jag ville bli av med alla timmar av psykisk misshandel...

Det blev jag inte den kom bara i annan form :(

Jag är inte längre säker på att det bara är när han druckit som han håller på med psykningarna så var det när vi levde i hop. Men nu?

Det skulle betyda att han super mer nu än då...

Ja, kanske.

Säker kan jag aldrig bli.

Man blir aldrig och kan aldrig vara säker på en missbrukare.

Dom är osäkerheten personifierad.

Hoppas jag slipper sms i morgon...

Orkar inte med denna terror och stress...

Samma namn på bloggen men ändå helt ny.

Denna gång kommer jag inte att skriva bloggen i tredje person.

Jag har kommit långt med mig själv och jag jobbar på mitt nya liv.

Han finns ännu med i mitt liv med sin sprit men nu mer är det på avstånd.

Vi lever inte i hop och jag är singel.

Han försöker på alla sätt med alla knep att ännu få ingå i mitt liv men NEJ.

Jag vill inte längre styras av någon annans missbruk, jag vill inte styras av en annan människa.

Dagarna går upp och ner jag försöker att hänga med i de hastiga svängarna och upp- och nergångarna.

Inte alltid så lätt och ofta tar orken slut men nu mer reser jag mig fortare och påverkas inte längra av det på samma sätt. Jag fastnar inte, kör inte fast utan tar mig hela tiden sakta framåt.

Vad mitt mål är vet jag ännu inte.

Jag tar mig fram i livet utan ett klart mål, men är övertygad om att mitt mål finns där framme någonstans i fjärran och det är det som får mig att kämpa vidare på min väg genom livet.

Livet är en lång vandring som vi alla går...